Älskade pappa

Natten till idag somnade min underbara pappa lugnt och stilla in.
Jag har inte som min son gåvan att skriva om det utan jag nöjer
mig med att klistra in min äldste sons text om sin morfar. Den
beskriver på ett mycket bättre sätt vad jag känner ikväll än vad
jag någonsin själv kan skriva. Snurres text kommer längre ner...

De sista dagarna av sitt liv tillbringade han på Hospice. Det blev
ohållbart för honom att vårdas hemma av lilla mamma. Mamma är beundransvärd
som orkat så länge.

Jag är så glad över att de i augusti 2008 fick möjlighet att fira sitt guldbröllop med sina nära och kära.

Här kommer Snurres text om sin morfar:

Lilla morfar.


Min lilla söta morfar gick bort inatt efter att ha drabbat av cancer för mindre än ett år sedan. Han var bara 75 år.

På något sätt, i sorgen, är man samtidigt lättad. För på slutet var det inte mycket kvar av en av de män jag älskat, och älskar, mest i livet.

Jag har aldrig haft någon farfar (jag har en biologisk farfar som aldrig varit en del av familjen, men det är inte samma sak). Så morfar har varit både morfar och farfar. Han har gjort alla de där sakerna som en morfar förväntas göra med en liten pojke. Varit ute på små skidturer, lärt mig fiska, sovit över i deras sommarstuga – allt sånt där. Så på det viset är jag lyckligt lottad.

Han var världens roligaste människa. Pappa älskar att berätta om hur första gången han träffade morfar så låg morfar på alla fyra utanför sommarstugan och klippte gräset med sax. Och mamma älskade att berätta om hur han en regnig dag kom och hämtade henne i skolan iklädd badbyxor, gummistövlar och med ett paraply. Inget annat.

Han var världens snällaste människa. Han var den mysiga lilla farbrorn som alltid skulle ha en kram av mina flickvänner. Första gången han träffade mitt ex slängde han sig nästan runt halsen på henne, och han var lika snabb på att krama Bambi. Han var mycket för kramar.

Han hade med sig godis vart han än gick. Han hade alltid en stor påse med godis stående i sovrummet, och en påse godis i fickan, känns det som. För vart man än gick – till stranden, för att handla, på midsommarfest – han hade godis med sig överallt. Och sedan satt han där – på en filt, på en bänk, eller i gräset – och lockade småungar med godis. För han var väldigt förtjust i barn. Och ibland skojade vi om det där – att han kanske skrämde vissa föräldrar genom att sitta och dela ut godis på en parkbänk. Det var ju precis vad man själv blev varnad för som liten. Och det var någon gång jag såg en orolig mamma eller pappa ryckte undan en unge med händerna i godispåsen. Men då var den människan blind, trots att han eller hon hade ögon att se med. Ingen som såg min morfar med ett barn kunde missta sig på kärleken och glädjen i hans ögon.

Mormor och morfar var alltid oerhört stolta över barn och barnbarn och ställde alltid upp för oss. När jag i tonåren så spenderade jag mängder av helger hemma hos mina morföräldrar. Vi gick i kyrkan (jag skulle konfirmeras) och efter det gick vi till Kvibergs marknad och spatserade runt. Sedan bar det av hemåt för att äta mormors köttgryta (det finns inget bättre än mormors mat).

Och när vi gjorde något fanns de också alltid där. De såg mig uppträda med ståuppen några gånger, och jag vet att han gillade det och tyckte det var kul. Men de kunde komma även på små tillställningar. En gång höll jag tal i kyrkan inför min skola. Det var inget ovanligt – jag gick på en kristen privatskola i gymnasiet, och varje fredag hölls en kort andakt i kyrkan. Elever brukade göra sådana saker. Men när min mormor och morfar fick höra talas om det, så kom de dit. Hela kyrkan var fylld av gymnasieelever, och av mina två morföräldrar, uppklädda till tårna. Kostym och klänning, som om det vore söndagsgudtjänst.

Den gången pratade jag om sorgen när någon gick bort, och vad jag hoppades hände efter livet. Min farmor hade gått bort några år tidigare. Ett av de första minnen jag har är av att få sitta i farmors knä medan hon vaggade fram och tillbaka och nynnade en liten visa. Och det man kände sig så trygg, säker och varm. Och jag avslutade med att berätta att det är så jag hoppas att det är att komma hem till Gud en dag. Att man sluts in i en varm trygg famn som vaggar en fram och tillbaka och låter en veta att allt är bra.

Strax därefter var gudstjänsten över, och jag gick fram till mina morföräldrar och fick en av de där kramarna.

Och jag hoppas att det är så, lilla morfar. Jag hoppas att du gick vidare och nu vilar i en varm och trygg famn, och att allt är bra. Eller så sitter du på en parkbänk någonstans, med en godispåse, samtidigt som barnen rusar fram mot dig.

Jag älskar dig, jag saknar dig, men jag är glad att du äntligen är fri.

Massa kramar,
Martin